S behöver förstå framtidens krav (ideologi)

S-studenter i media | | Publicerad 2010-07-26

Artikeln är ursprungligen publicerad i Aktuellt i Politiken. 

Vi socialdemokrater är i ett läge då vi måste våga erkänna våra förluster. Vårt socialdemokratiska parti är inte längre det ”fyrtio+ parti” som vi förtjänar att vara. I stället har vi krympt ner till ett trettioprocentparti. På kort sikt, i och med starka samarbetspartier, behöver detta inte spela så stor roll.

Men på lång sikt måste vi finna nya roller för vår politik om vi vill fortsätta forma samhället. Lyxen att få vara dagordningssättare för vad det goda samhället innebär, kommer vi nämligen snabbt att tappa om vi inte förmår att bli mer än ett ”vartannat-val alternativ”.

När vi i S-studenter för knappt ett år sedan skrev boken ”10-talsprogrammet” så var målet att förstå den tid och det politiska sammanhang som vi lever i. Anne-Marie Lindgren kommenterade försöket i ett av seminarierna om boken som ”i viss grad trevande”.
I boken syntes det att vi unga S-studenter inte längre tog någonting för givet, utan i stället försökte att förstå vad socialdemokrati i grunden innebär och vad vår rörelse måste vara i en ny tid. Ett år efter bokens utgivning är det återigen dags att blicka såväl bakåt som framåt för att försöka förstå den grundläggande frågan: ”Vad vilja socialdemokraterna?”.

Nya attitydundersökningar visar hur 90-talisterna nu för första gången bryter av mot trenden kring individuellt självförverkligande. Plötsligt blir ord som trygghet återigen populära och en våg av kollektivism verkar sakta rulla in över landet. Även om kollektiva värderingar kan vara farliga i många former så borde det ändå vara en situation där partier som vårt eget har mattan utrullad och framtiden säkrad.

Ändå verkar det saknas någon gnista, något startskott för en ny socialdemokratisk era. Det som saknas är kanske vår förmåga att ingjuta hopp om en bättre framtid och tron till förändring. För i grund och botten är socialdemokrati just en kombination av dessa två avsikter.

Historiskt har vi ständigt tryggat anställdas rättigheter samt livssituationer. Vi har tillsammans med starka fackförbund skapat ett samhälle där ingen ska behöva ha två heltidsyrken för att klara vardagen. Ett samhälle där det aldrig är acceptabelt att slita ut ryggen efter tjugo år i vården eller att stressa sönder sin sinnesro efter tio år som programmerare. Vi har byggt på ett samhälle som förbättrar vardagen nu, omedelbart, inte i någon abstrakt oklar framtid.

Vår andra politiska avsikt har varit de långsamma stegen mot en bättre framtid, en morgondag där alla ges lika möjligheter att lyckas. Genom reformer som utbyggnaden av högskolorna, säkrandet av en hög a-kassa och familjens tillgång till förskolor så har vi sakta byggt ett samhälle där varje individ tillåts göra sina egna val, sina egna misstag och om så krävs, välja om. Ett samhälle som ständigt strävar efter jämlika möjligheter.

När väljaren tvingas ställas inför valet mellan trygghet för sig själv och sin familj i nuet, eller en bättre framtid så småningom, kommer aldrig de diffusa hoppens politik att vinna.

Detta har inte minst kommunismens oförmåga att vinna demokratiska val visat. På motsatt vis kommer vi att föra en tynande tillvaro som parti och rörelse om vi endast presenterar väljaren med rena plånboksfrågor där just de och deras närmaste gynnas, detta eftersom högern alltid på ett bättre sätt kan framställa sig som egenintressets representanter.

Vad vi kan göra, och där vi är oslagbara, är då vi kan kombinera förslag för individens trygghet med hoppet om morgondagen.

Att nå hit kräver att vi balanserar vårt partis verklighetsförankring i människors vardag med en förståelse för vilket samhälle morgondagen kommer att kräva. Detta står i motsats till borgarnas mycket enklare uppgift, att upprätthålla status quo. För en borgerlig politik är aldrig progressiv, en liberal politik är aldrig problematiserande och de ”nya moderaterna” är och förblir en konserverande rörelse