Är SAP ett arbetarparti?

Artikel | Publicerad 2009-04-01

Svaret på rubrikens fråga är naturligtvis nej. Socialdemokraterna är inget renodlat arbetarparti i den bemärkelsen att det i allt inriktar sin politik på att företräda arbetarklassens intressen.  SAP har aldrig varit ett sådant parti och kan heller aldrig bli det eftersom andra grupper måste få inflytande på politiken i en modern demokratisk stat. 

Frågan bör snarare ställas: Har socialdemokratin minskat sin benägenhet att skapa politik för arbetare? Svaret på den frågan är ett självklart ja. SAP driver inte en politik som gynnar eller företräder arbetarklassen på samma sätt som tidigare. 

Det är dock inte helt enkelt att peka ut vilka faktorer som har gjort partiet mindre arbetarinriktat. Socialdemokratin har ju alltid byggt sin politik på reformism och samarbete över klassgränserna, vilket för övrigt säkert gynnat Sveriges arbetare. En mer renodlad socialistisk politik hade kanske varit mer arbetarvänlig i retoriken men i praktiken hade den riskerat att landa i samma förljugna statsbildning som Sovjetunionen. 

Det finns ändå anledning ifrågasätta socialdemokratins förmåga och vilja att tillvarata arbetarnas intressen på bästa sätt i den verklighet vi lever i och med SAP:s egna utgångspunkter. 

Det första och viktigaste gäller partiet som organisation och idébärare. Arbetarrörelsen har alltid stått på två ben: ett som syftat till att utöva politisk makt via lagstiftning och myndighetsutveckling och ett annat som upprätthållit levande folkrörelser som arbetade i ickekommersiella strukturer på en rad områden och dessutom drev ett aktivt folkbildningsarbete. Med klassisk marxistisk terminologi kan man säga att folkrörelserna tog kampen om den kulturella överbyggnaden. Man påverkade människors tankar och föreställningar genom att utgå från en orättfärdig verklighet och organisera kollektivt motstånd och solidaritet på basplanet. Arbetet var framgångsrikt och bidrog bland annat till att den svenska litteraturen, under några årtionden, helt dominerades av arbetarförfattare. Företeelser som strejkbryteri var som bortblåsta från den svenska arbetsmarknaden från mitten av 1930-talet fram till början av 1990-talet och länge var det självklart att solidaritetsbegreppet ställde personliga krav på skötsamhet och nykterhet. 

Denna tydliga men också stillsamma klasskampsfilosofi skapade såväl en rekryteringsbas som en maktpolitisk bas för socialdemokratin. Det krävdes verkligen att folket deltog aktivt, för att politiken skulle kunna förverkligas. 

Men samtidigt förstärktes det statsbärande benet på det folkrörelsebaserade benets bekostnad. Orsakerna till den utvecklingen är naturligtvis komplicerade men effekterna av de försvagade folkrörelserna blev förödande.  Paradoxalt nog togs förmodligen de viktigaste stegen under det 70-tal som brukar betecknas som vänsterns storhetstid. 

Med MBL och LAS tog staten över sådant som fackföreningarna själva brukat ansvara för och i och med att kollektivanslutningen till SAP av LO-medlemmarna försvann – på goda grunder - försvagades också det fackliga inflytandet över partiet. Än viktigare var nog att politiker ur medelklassen och delar av den intellektuella vänstern, fick ett allt större inflytande. Där förstod man allt om internationella konflikter och högtravande retorik, men inget om företeelser som kollektivavtal och annan gråsossig klasskamp i det vardagliga livet.  

Den gamla skötsamhets- och pliktmoralen sopades ut för att ersättas av en mer individualiserad och frifräsig hållning som, trots att idéerna ofta seglade under vänsterflagg, öppnade för den ena destruktiva marknaden efter den andra. Under det stora flummets tidevarv under 70-talet tilläts det mesta under en täckmantel av att det var samhällets fel om individen gick vilse. Den gamla folkrörelsemoralen förklarades reaktionär och politiskt engagerade arbetare, som stod för de gamla principerna, åkte rutschbana i valsedlarnas prioriteringsordningar.  

In trädde istället medelklassen med sina individuella frihetsideal och ambitioner att bygga den nya och frihetliga staten  på terapi, socionomer och utbyggnad av den kommunala omsorgen.. 

Eftersom dammluckorna för kommersiell exploatering av i stort sett alla livets områden hade öppnats på vid gavel – och så småningom förstärktes av de nyliberala idéerna - gick det naturligtvis inget vidare med den service- och myndighetscentrerade politiken. Mycket talar istället för att situationen förvärrades genom att medborgarna inte längre sågs som aktiva och ansvariga deltagare i demokratiska folkrörelser utan snarare blev klienter - och så småningom kunder - till de förvaltningsstyrda organisationerna för vård, skola och omsorg. 

Det är naturligtvis svårt att uttala sig säkert om orsak och verkan i den beskrivna processen. Folkrörelsernas försvagning behöver ju inte med nödvändighet handla om medvetna politiska ambitioner utan också om det faktum att människor gärna överlåter ansvar på andra och att privatkonsumtion är kul. 

På ett övergripande plan blev ändå effekten att arbetarklassen försvagades på alla plan och nivåer. Den som ständigt behandlas som klient och kund kommer också i någon mån att uppträda som klient och kund, och samtidigt berövas den värdighet som ligger i att också vara delaktig i det politiska livet och samhällsbygget. 

När den reformistiska arbetarrörelsen, med SAP som politiskt redskap, var som bäst lyckades man säkert skapa denna kollektiva värdighet som också omfattade ett ansvarstagande som i sin tur kunde förändra samhället i en mer solidarisk och jämlik riktning. Numera har mindre än 20 procent av SAP:s medlemmar ett LO-yrke och de samhällsförändrande ambitionerna lever ett undanskymt liv. De dyker mest upp i de högtravande kongresstalen men är desto svårare att hitta i den konkreta politiken. 

Visserligen finns det kanske viktigaste inslaget kvar: kravet på att vård, skola och omsorg ska vara en skattefinansierad rättighet, öppen för alla. Men även där ser vi en anpassning till marknadskraven och medelklassvärderingar. I underlaget till det socialdemokratiska rådslaget om välfärden sägs det exempelvis att ”kvalitet är viktigare än driftsformen”. Partiledningen vill alltså driva en politik som inte ens försöker göra motstånd mot privatiseringen av skolor och vårdinrättningar – trots att det numera är så uppenbart att friskolereformen har förvandlat vårt skolsystem till ett kommersiellt jippo och dessutom ofta omöjliggör ett lagstadgat kommunalt ansvar för skolan. Samtidigt ser vi en glidning även i vården där vinstdrivna företag tar över skattefinansierad sjukvård – och att den privatiseringen i sig får negativa konsekvenser för vården. I den situationen är det viktigt att värna om driftsformerna – och samtidigt föra en öppen diskussion om hur kvaliteten i de offentligt driva institutionerna ska kunna säkras.  

I samma rådslagsmaterial ser vi hur partiledningen vill marknadsföra SAP som ett småföretagarparti och det gigantiska problemkomplexet kring offentlig upphandling behandlas i en enda intetsägande mening: ”Offentlig upphandling måste främja nya idéer och lösningar.” Punkt slut. 

Underlagen till rådslaget har skrivits av människor som inte har en aning om hur verkligheten ter sig för underklassen i dagens Sverige. Skribenterna ser inte hur påtvingad småföretagsamhet har blivit ett viktigt redskap för att pressa ner löner och skapa otrygghet. De ser inte hur F-skattsedeln har blivit en metod att beröva anställda de rättigheter som kollektivavtalen ger. De missar att offentliga upphandlare måste ta ett utvecklat och politiskt styrt ansvar för att motverka illojal konkurrens, lönedumpning, ohanterliga kedjor av underentreprenörer och ren ekonomisk brottslighet. 

Rådslagsförfattarna ser heller inte konsekvenserna av att vår arbetsmarknad till omkring 70 procent består av olika former av tjänsteproduktion. Där är löneandelen av förädlingsvärdet i företagen oftast är oändligt mycket högre än i industrin, där istället kapitalandelen dominerar. Den blindheten gör att man inte heller ser hur vi utvecklar ett renodlat tjänsteproletariat som inte längre kan leva på sina löner – även om de sliter på heltid. 

Istället formas politiken för en medelklass som gärna vill köpa de billiga tjänsterna. SAP lägger sig i den politiska mittfåran och verkar ta de gamla kärnväljarna närmast för givna. 

Med en extremt positiv tolkning kan man säga att partiledningen är realistisk – att socialdemokratin aldrig kan vinna ett riksdagsval om man inte vinner de många medelklassrösterna i Stockholm och det övriga Mälardalsområdet. Och för arbetare är – trots allt – en socialdemokratisk regering ett bättre alternativ än det borgerliga alternativet. Men samtidigt finns det säkert utrymme för en radikalare politik. Den kommersialiserade konkurrens- och upphandlingskulturen slår vilt och skapar otrygghet långt in i medelklassen. Vi har inte bara fått ett tjänsteproletariat, utan också ett tjänstemanna- och akademikerproletariat där välutbildade ungdomar tvingas acceptera skitlöner och tillfälliga påhugg i det oändliga. Och nog begriper folk att man aldrig kan bygga stabila och högkvalitativa system för vård och utbildning på samma principer som försäljning av Corn Flakes – men med skattemedel som bas för den privata förmögenhetsuppbyggnaden. Dessutom borde den pågående finanskrisen underminera tilltron till de marknadsliberala lösningarna ytterligare. 

Den sista stora folkrörelsen, fackföreningsrörelsen, borde kunna driva fram en radikalare politik och samtidigt bygga egna lokala organisationer som återbefolkar partiet med människor som har långvarig erfarenhet av något annat än studier. Men inte blir det lätt att återskapa en mer löntagarvänlig politik i ett allt mer statsliknande EU, där reglerna om fri rörlighet för kapital, företag, tjänster och arbetskraft närmast har karaktären av grundlag som alla andra principer ska underordnas. EG-domstolens antifackliga domar i tvisterna kring Laval, Ruffert, Viking Line och Luxemburg visar att socialdemokratin har haft en närmast naiv syn på EU:s utveckling och styrkan i arbetet med den sociala dimensionen. 

Det misstaget kan egentligen bara hanteras med en tydlig självkritik följd av en mer realistisk EU-politik. Därtill krävs en mer lokalt inriktad hållning där organisationer som SAP, ABF och LO-facken gemensamt tar itu med den sociala dumpning som är EU-reglernas självklara konsekvens på de platser där de uppstår, nämligen på lokalplanet i hela Sverige. Och det klarar man bara om man kan återupprätta de gamla folkrörelserna i ny form och dessutom ger dem ett tydligt legalt stöd för exempelvis studier och fackliga blockader. 

Martin Viredius

3:e vice ordförande

Svenska Transportarbetareförbundet

Martin Viredius