Det handlar om glass

Artikel | Publicerad 2009-04-01

Vid tunnelbanenedgången i Axelsberg i södra Stockholm hade någon skrivit med halvmeterhöga bokstäver att: ”Det handlar om klass”. En vecka senare hade någon pigg förortsbo strykit över k:et och skrivit dit ett g så att det istället stod ”Det handlar om glass”. Det var roligt. Min sympati finns hos de klottrande förortsborna och inte hos sloganrevolutionärerna. Redan på sjuttiotalet brukade seriösa vänsteraktivister driva med Kfml(r) genom att påpeka att deras ständigt upprepade slagord ”Klass mot klass” var ungefär lika meningsfullt som att skrika ”Glass mot glass”. 

Klasskampen existerar och den driver historien framåt. Den ska man ta ställning till, inte göra innehållslösa slogans av. De som skriker mest högljutt om klass är ofta de som allra minst förstår klassbegreppet. En av de konstigaste vanföreställningarna om marxismen är att Marx och Engels gissade fel när de skrev i Kommunistiska manifestet (1848):

”Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe. Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisie och proletariat”

Där fick de fel, sägs det. På 1800-talet fanns det en massa arbetare men numera tillhör de flesta medelklassen, påstår man. 

I själva verket förhåller det sig tvärtom. När arbetarrörelsen startades i Sverige var arbetarklassen en minoritet i samhället. De flesta arbetande var småbönder och ägde alltså en bit jord eller andra produktionsmedel. Men den urgamla svenska bondeklassen har proletariserats och dess barnbarnsbarn kan nu endast överleva genom att sälja sin arbetskraft. De må kallas arbetare eller tjänstemän, men de äger inga produktionsmedel och har alltså allt att vinna på att kapitalismen nedmonteras. Att de som säljer sin arbetskraft kan ha både platt-tv och sommarstuga förändrar inte klassanalysen. Samhället har alltmer delats i två fientliga läger, de som äger produktionsmedel och de som inte gör det. De förra blir allt färre, och rikare, och de senare blir alltfler. 

Den relativa utsugningen har också ökat: en industriarbetare tjänar visserligen betydligt mer idag än 1889, men producerar å andra sidan enormt mycket större värden. Anledningen till att många, även inom det som kallas vänstern, tror att marxismen är förlegad är att de aldrig begripit vad Marx och Engels skrivit. Istället utgår de från en sociologisk analys där befolkningen delas in i socialgrupper (1, 2 och 3) eller i underklass, medelklass och överklass. Dessa sociologiska begrepp må vara användbara inom statistiken, men de duger inte att göra klassanalys av. 

Visst finns det skillnader i samhällsställning mellan till exempel vårdbiträde och överläkare. Och en arbetarrörelse måste givetvis organiseras mer av de förra eller de senare. Man kan också diskutera var klassgränserna går. Men klassanalysen är inte intressant att studera på individnivå. På samma sätt som det faktum att Antonia A:xson Johnson har både makt och pengar inte motbevisar den feministiska analysen: att kvinnor som grupp är underordnade männen. 

Det intressanta med Marx och Engels analys är att de hade rätt om kapitalismens utveckling. Från ett samhälle där de flesta förvärvsarbetande ägde sina produktionsmedel har vi gått till ett samhälle där nästan alla lever på att sälja sin arbetskraft. Det innebär att tiden är mogen för att avskaffa kapitalismen och bygga ett vettigare samhälle. Tacka fan för att inte folk vill begripa Marx och Engels. Det handlar ytterst om klass. 

Kalle Holmqvist

Medlem i SSK 

Kalle Holmqvist