Finns det plats för både kontorsråttor & kroppsarbetare?

Artikel | Publicerad 2009-04-01

Från den Första Internationalens tredje kongress i Bryssel 1868 noterades deltagarnas yrken i protokollen. Där deltog ”[…] 10 stenkolsarbetare, 8 vävare, 7 mekaniker, 6 skräddare, 6 typografer, 4 urmakare, 4 snickare, 3 vardera målare, smeder och skomakare, 2 vardera timmermän, sadelmakare, glasarbetare och marmorarbetare och sedan enstaka från andra yrken.” (Se Ture Nerman, Akademikerna i arbetarrörelsen, Rabén & Sjögren, 1967, s 14.) Två år tidigare hade förslaget att endast arbetare skulle kunna väljas som kongressombud röstas ned med 25 röster mot 20. Akademikerna, de intellektuella, sågs som ett hinder i arbetet med att bygga ett klasslöst samhälle.

I början av 2009 skriver Mona Sahlin och Tomas Östros, själva akademiker, på DN-debatt (14 januari) att (s) vill utöka antalet utbildningsplatser med 50 000, på alla nivåer från komvux till forskarutbildning. De menar att ”utbildning är nyckeln till ökat välstånd för såväl individer som samhälle” och konstaterar att ”utbildningslinjen ska bli en central del av socialdemokraternas politik för framtiden”. Utbildningslinjen har i själva verket länge varit just en hörnsten i byggandet av ett mer jämlikt samhälle. Genom att låta fler läsa vidare på realskola och gymnasium, genom att införa en 9-årig grundskola och genom att se till att samtliga gymnasieprogram ger behörighet för högskolestudier och ge de som behöver en andra chans möjlighet att komplettera sin behörighet på Komvux har stenkolsarbetarnas, vävarnas och timmermännens barn fått chansen att studera. Regionala universitet och målet att 50 procent av varje generation ska ha påbörjat högskolestudier innan 25-års ålder gav allt fler arbetare och arbetares barn chansen att också bli akademiker. På det sättet har socialdemokratin bidragit till ett mer jämlikt samhälle, men också gjort just akademiker av många arbetare. Om vi då, som diskuterades redan under den Första Internationalen, inte inkluderar akademikerna i arbetarrörelsen, ja, då blir det snart inte mycket av rörelse kvar.

Många socialdemokrater med mig har föräldrar som gjort ”klassresan”, som ju skildras av många författare i vår samtida skönlitteratur. Föräldrar som lämnade städjobb och fabriksarbete, utbildade sig till yrken de tänkte att de nog skulle kunna försörja sig på och sedan uppmuntrade sina barn att göra det samma. Det är också ganska vanligt att unga välutbildade socialdemokrater berättar just sina föräldrars berättelse, om vilka arbetare de var och om vilken resa de gjort, som för att visa att de egentligen har en bakgrund som arbetare. För att visa att de också är legitima socialdemokrater. Ett annat frekvent argument är att vi alla faktiskt är arbetare. De flesta av oss får ett lönekuvert på posten i slutet av varje månad, som betalning för just vårt arbete. Det är bara typen av arbete vi utför som skiljer sig.

För många studentförbundare blir det ändå, då studierna avslutats, påtagligt problematiskt hur du ska kunna engagera dig i partiet. Ska du gå med i S-föreningen i bostadsområdet du planerar att snarast möjligt flytta ifrån? Ska du gå med i fackklubben som inte finns? Bör du över huvud taget vara med i fackförbundet (SACO)? Är det okej? Eller kan du konkurrera med kandidater som är arbetare till olika poster i din arbetarekommun? Finns det kanske någon annanstans du kan vara med? Finns det plats för akademikerna i arbetarrörelsen? 

Jag tror att det finns plats och att det måste finnas plats. Huruvida aktiva socialdemokrater är arbetare eller ej borde när vi närmar oss 2010-talet vara irrelevant. Förenar oss aktiva medlemmar idag gör den socialdemokratiska ideologin, inte yrkestillhörighet eller utbildningsnivå. Det måste vara alldeles självklart att det i den moderna arbetarrörelsen finns plats även för akademiker. Socialdemokraterna måste vara ett parti för både kroppsarbetare och kontorsråttor.   

Anna Ullström

Doktorand i statsvetenskap vid Stockholms universitet

Anna Ullström