Folkrörelsers förutsättningar idag och i morgon

Artikel | Publicerad 2009-01-13

”Folkrörelser” är ett honnörsord inom socialdemokratin. Inte minst vill vi själva se oss som en folkrörelse. Men vad är egentligen en ”folkrörelse”? Historiskt sett är det inte så svårt. ”Folkrörelser” var verkligen folkliga rörelser, rörelser som startade underifrån bland vanligt, ofta fattigt, folk för att förändra villkoren i det egna livet. I grunden handlade det om att erövra makt, från överheten eller från starka ekonomiska intressen.

Det började med frikyrkorörelserna. I dagens sekulariserade samhälle är det kanske lätt att underskatta deras betydelse, eftersom vi kan ha svårt att förstå den genomgripande betydelse religionen då hade för hela samhällslivet. Religionen var en maktfaktor – och makten utövades av statskyrkan. Frikyrkorörelserna ville flytta denna makt uppifrån ner till kyrkomedlemmarna. Man kan kalla det en revolt mot statskyrkans monopol på makten över tanken. Frikyrkorna själva var inte alltid särskilt demokratiska. Men deras framväxt, med deras alternativa tolkningar av religionens och församlingslivets budskap, blev ett led i en social demokratiseringsprocess där överheten inte ensam hade rätten att diktera regelverket.

På 1800-talet kom nykterhetsrörelsen, en folklig – och inte minst kvinnlig! – rörelse mot de svåra sociala problem som följde av det omfattande alkohol(miss)bruket. Det riktade sig på en gång mot kulturella normer, som gjorde berusning både tillåten och skönmålad, och mot de starka ekonomiska intressen som drev på den. Den tidiga arbetarrörelsen var starkt nykterhetsvänlig, både därför att alkoholmissbruket skapade problem och därför att det bidrog till att passivisera arbetarklassen och försvårade den fackliga kampen.

Arbetarrörelsen själv var en tydlig revolt mot den ekonomiska maktordningen. Den krävde inflytande för arbetande människor över de egna arbetsvillkoren, en rättvisare fördelning av de vinster deras arbete skapade och ett inflytande för arbetarna över det samhälle de levde i. Konsumentkooperationen, slutligen, var en strävan att ta makten över de egna hushållsutgifterna och slippa betala vinster till onödiga – och kostnadsuppdrivande – mellanhänder.

Alla de här rörelserna ställde krav som riktades uppåt, mot de lagstiftande: på religionsfrihet, skärpt alkohollagstiftning, organisationsfrihet och inte minst allmän och lika rösträtt. Men alla förutsatte samtidigt egen praktisk handling. Man byggde församlingshus, man agiterade, man förhandlade, man drev butiker. Det handlade om mycket konkret samhällsarbete i kombination med mycket av social gemenskap. Och så skulle man kunna definiera en folkrörelse. Ett praktiskt samhällsengagemang i kombination med social gemenskap, med en bas bland ”vanligt folk” och frivilligarbete, även om detta naturligtvis inte utesluter en professionell överbyggnad.

Vad finns det för förutsättningar för detta i dag? De är nog inte så dåliga som debatten ibland tycks ge intryck av. Svenskarna är världens mest föreningsaktiva folk, och mer samhällsengagerat arbete än vad man kanske tror utförs på ideell bas (om än ibland stöttat med kommunala eller statliga bidrag). Nattvandrande föräldrar, anhörigföreningar kring olika sjukdomar eller hälsoproblem, kvinnojourer, läxläsningshjälp, miljögrupper av olika slag, Amnesty-grupper och lokala kulturarrangemang är bara några exempel. Men ska man kalla detta folkrörelser? Åja, i den meningen att det verkligen är rörelser bland ”folket”, bland folk som inte är professionella politiker eller organisationsanställda. Men många gånger är verksamheterna ”bara” lokalt förankrade, eller rör frågor starkt kopplade till specialsituationer.

Att ”folkrörelserna” är mer specialiserade, och mer lokala – även om liknande verksamheter kan finnas på många orter – har förstås att göra med samhällets förändringar sedan 1800-talet. Folkrörelser växer ur upplevda behov direkt relaterade till det egna livet. De behov att påverka som folk mer omedelbart kan uppleva i dag är mer än förr knutna till specialförhållanden i det egna livet eller på den egna orten. Den fråga man bör ställa är om de professionella samhällsinstitutionerna ger utrymme för detta engagemang – eller slår ihjäl det genom tyst motstånd eller krångliga regelverk.

De ”gamla” folkrörelserna växte fram i ett icke-demokratiskt samhälle och innebar i sig själva radikala brott mot en härskande maktstruktur, om än av olika slag. Villkoren för folkrörelser i en demokrati ser litet annorlunda ut. Det är rätt mycket en fråga om att påverka i vardagen - som läxläsningshjälp, eller nattvandrande föräldrar – eller att påverka processen i en speciell fråga, exempelvis lokalt förankrat miljöarbete. Det gör dem inte mindre viktiga, även om de inte är lika ”stora” och färgstarka som de gamla. Demokrati förutsätter ett aktivt samhällsengagemang, och det engagemanget ger också dagens mer finfördelade folkrörelser.

Så då är frågan om folkrörelserna i dag ingen egentlig fråga då? Jo. Därför att demokrati ändå förutsätter ”stora” folkrörelser, i meningen politiska partier som faktiskt förmår engagera många människor, till olika former av aktiva insatser. Det måste inte nödvändigtvis handla om formellt medlemskap – kanske är det rent av en förutsättning för att få med fler att man ska kunna bidra med insatser även utan att skriva under på hela programmet. Men det förutsätter sannolikt just möjligheten att i någon form delta, vara aktiv.

Traditionella föreningsmöten lockar allt färre. Inte ens de nya mötesformer som ändå många har utvecklat verkar kunna bryta den nedåtgående trenden. Faktum är nog att det är rätt många som tycker möten är tråkiga över huvud taget, oavsett utformning.

Kanske handlar svaret inte så mycket om alternativa mötesformer som om alternativa verksamheter? Eller om alternativa former för väljarkontakter? Att synas mer på gator och torg, att lyssna in synpunkter, ha ”öppet hus” en gång i månaden med förtroendevalda politiker? Kanske det handlar om att våga gå ut i debatten för att presentera problem innan man kommer med färdiga förslag, att lyssna in synpunkter på hur man ska handskas med ekonomisk knapphet i stället för att gå ut och tala om att nu lägger vi ner ett sjukhus? Och att vara öppen för kontakter – även när det sker i kritiska former! – med grupper som utan partipolitisk anknytning har synpunkter och förslag på hur olika politiska frågor ska skötas?

Man ska vara realist i sina föreställningar om hur många som har tid och lust att på allvar ge sig in i politiken. De var inte så många förr heller; klagomålen på hur få som kommer på mötena går som röd tråd genom alla mötesprotokoll genom partihistorien. Men det är en nödvändighet att partierna har breda kontaktytor ut mot alla dem som har synpunkter på samhälle och politik, och får fler att känna att man vill ha den kontakten.

Anne-Marie Lindgren