Hotet från Palme

Artikel | Publicerad 2007-07-19

I januari vandaliserades Olof Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Efter att Olof Palme mördats var det inte politiskt korrekt att vara Palmehatare längre. Han hyllades så mycket att många glömde bort att Olof Palme faktiskt är den person i svensk historia som utsatts för mest offentligt hat. Men Palme-hatet dog inte på Sveavägen 1986. Det tog möjligtvis lite semester.

Claes Arvidssons nyutkomna tegelstenOlof Palme – med verkligheten som fiende (Timbro) är en lärorik bok på många sätt. Under Olof Palmes tid vid makten ändrades socialdemokratins, och därmed Sveriges, utrikespolitik. Omsvängningen var visserligen inte alltid konsekvent genomförd, men i huvudsak innebar den ändå en brytning med den traditionella svenska stormaktsanpassningen. Vi slutade lyda USA och stod istället upp för fred och för de små staternas rätt till självbestämmande.

För den svenska högern var Olof Palme många gånger obehagligare än alla salongsrevolutionärer och hobbybolsjeviker. Detta av samma anledning som ledde till att den svenska socialdemokratin fick stöd från en majoritet av arbetarklassen: att den kunde erbjuda så mycket mer än bara tomma fraser. Inte världsrevolution, inte guld och gröna skogar. Men reformer. På kapitalets bekostnad. Konkreta förbättringar genom arbetarnas egen organisering.

Problemet med dagens arbetarrörelse är ju just att den inte är reformistisk. Den försöker inte förändra samhället genom reformer. Den försöker inte förändra samhället alls. Under Olof Palmes tid ökade takten på de sociala reformerna. Jämlikhet blev ett honnörsord och ibland gick till och med socialdemokratin så långt som att ifrågasätta kapitalismen istället för att bara förvalta den. Inget av detta var Palmes egen förtjänst. Radikaliseringen kom till stånd tack vare ett hårt tryck från gräsrötter inom och utanför arbetarrörelsen. En alltmer självsäker arbetarklass organiserade sig, strejkade och ställde krav. Palme hörde inte till vänstern inom partiet och löntagarfonder var väl aldrig riktigt hans grej.

Det fanns en stark vänsterkritik mot Palme inom rörelsen. Det handlade inte bara om IB. Trots detta har Palme blivit symbolen för både de sociala reformerna och den självständiga utrikespolitiken. Och det är så han används i Timbros bok. Det var Palme som sa ”nej till Europa” (som en av Arvidssons kapitelrubriker lyder) och det var han som stod för ”den revolutionära reformismen”. Claes Arvidsson angriper Palme för att han kritiserade båda supermakterna. Arvidsson kallar detta för att inte kunna skilja mellan diktatur och demokrati. Men just poängen med Sveriges solidariska utrikespolitik var ju att alltid fördöma ockupationer och folkmord, oavsett med vilka tjusiga motiveringar de genomfördes. Vi godtog inte att USA mördade vietnameser för ”demokratins” skull. Men heller inte att Sovjet ockuperade Afghanistan i ”frihetens”, ”framstegets” eller ”fredens” namn. En sådan utrikespolitik vore omöjlig idag. För med samma fina motiveringar som Sovjet invaderade Afghanistan 1979 deltar nu Sverige i USA:s ockupation av samma stackars sönderterroriserade land. Just därför blir Palmesord livsfarliga.

Att läsa Claes Arvidssons bok är att få en bild av ett annat Sverige, där den politiska debatten såg annorlunda ut. Slutligen också en anklagelse mot osssjälva. Det är ju vi, arbetarrörelsens gräsrötter, som accepterar att vår ledning hyllar stormakternas erövringskrig, som tillåter att den internationella solidariteten avskaffas och ersätts med euronationalism. Det är vi som accepterar att vårt parti går till val på ett så urvattnat och menlöst program att inte ens våra kärnväljare tycker det är någon idé att rösta. Det hade inte behövt se ut såhär.

Frågan är varför Timbro väljer att ge ut en 600-sidig hatskrift mot Olof Palme just nu. Den svenska borgerlighetens främsta ideologiproducent gör förstås inte saker utan att ha en tanke bakom.

Ärligt talat tror jag inte att det är den självständiga utrikespolitiken de fruktar. För Timbro har det råa klasshatet alltid varit viktigast. Timbro brinner nog mer för att krossa arbetsrätten än att bomba Afghanistan. Det är snarare Palmes sociala reformer de vill varna för. Aldrig mer vill de se en stark och radikal arbetarrörelse.

Vänstern inom socialdemokratin är visserligen svag just nu. Men man vet aldrig vad som händer. Och i Norge, för att inte tala om Latinamerika, har det visat sig att arbetarrörelsen kan vinna val på att gå till vänster istället för åt höger. En stark socialdemokrati är en radikal socialdemokrati.

Hotet från Palme är ett konkret hot. Timbro lyfter då fram Olof Palme som ett spöke att skrämma borgarungarna med. Palme-tiden blir i Claes Arvidssons tappning ett varningsord för alla som fruktar solidaritet och välfärd. Och ett positivt exempel för alla oss andra.

Kalle Holmqvist