Intervju med Jan Eliasson om internationalism och folkrörelse

Artikel | Publicerad 2009-01-13

Jan Eliasson gör entré i tonade glasögon och trenchcoat, den kyliga höstdagen till trots. Han sjunker ner i en utav Grand Hotels runda fåtöljer. Slipsen är inte riktigt åtdragen och kavajen är uppknäppt.

– Europa har blött mer än någon annan kontinent. Det har runnit mer blod i gränstrakterna frankrike/tyskland än någon annanstans i världen och plötsligt så har vi genom ett ömsesidigt beroende gjort krig omöjligt, säger Jan Eliasson.

Han konstaterar att om vi vill påverka EU kan vi inte ligga hemma i soffan. EU har en stor budget, men snedvriden jordbrukspolitik och det råder ett motstånd mot utvidgningen. Därför måste vi rösta dit rätt människor för att påverka i vilken riktning EU ska gå, istället för att gnälla, menar han. Det handlar om att täppa igen avståndet mellan europatanken och verkligheten. Det behövs också en översättning av demokratin till europeisk nivå.

– Dagens problem är så stora att inget enskilts lands regering kan klara dem ensam. Det behövs ett engagemang på många plan, ingen kan göra allt men alla kan göra något, menar Jan Eliasson.

Politiken, engagemang, människor och världen slutar inte med nationalstatens gränser. De politiska partierna måste samla ihop verktygen som finns inom demokratin för att bryta den rådande känslan av maktlöshet hos människor. Det är politikens ansvar att skapa framtidstro. Världen möts i klimatkrisen, internationell brottslighet och migrationsfrågor. Sjukdomar känner inga nationsgränser och freden ligger i de flestas intresse.

– Det är inte riktigt min bransch, men jag vill avliva uttrycket ensam är stark, säger han.

Jan Eliasson återkommer ofta till vikten av att skapa normer som raderar ut känslan av vi och dom. Det behövs en förändring i synen på oss själva. Vi har många identiteter, inte bara en.

– Vi lever inte i ett homogent samhälle längre, jag brukar säga att jag är både svensk, nordbo, östersjöbo, EU medborgare och världsmedborgare, säger han.

Jan Eliasson menar att Sverige är jättebra på att skapa och vara med i föreningar. Vår politiska tradition bygger på folkrörelser. Det finns fyra föreningar som vi måste känna att vi är med i, Norden, Östersjön, EU och FN. Men, hur ska vi översätta folkrörelsetanken till det internationella planet?

– Internationalismen är vår bästa gren och bör göras till en jubelfråga inom socialdemokratin. Vi måste skapa folkrörelseengagemang på det internationella planet genom att integrera det globala i allt vårt tänkande här hemma, säger Jan Eliasson.

Han menar att folkrörelserna måste ha ett internationellt utbyte och att det behöver skapas organisationer med global inriktning för att kunna spegla hur världen fungerar.

Green Peace, WWF och andra NGOs (non governmental organisations) är redan globala i sin natur och behöver tas på alvar i politiken. När Jan Eliasson var biträdande generalsekreterare i FN lät han frivilligorganisationer vara med på möten, med regeln ”varannan talare regering och varannan NGO”. Det ger en ovärderlig vitalisering av diskussionen, bidrar till engagemang och större förståelse för besluten.

– Därför har jag svårt att förstå makthavare som inte vill öppna fönster och dörrar och släppa in den här friska luften för att få stöd för det vi gör, säger han.

Det finns en särskild kraft i de frågor som engagerar människor för att sätta en blåslampa på opinionen eller regeringen. Det behövs folkligt engagemang för att förankra frågor i partierna och därför måste det finnas en metod för att diskutera frågorna mellan alla inblandade parter.

– Min huvudtes är att vi ska ha ett engagemang i helheten genom vårt parti, men samtidigt kunna sätta in en stöt i frågor för att se till att de blir mainstream, säger han.

Jan Eliasson blir alvarlig. Om det inte skapas en folklig förankring i internationellt arbete får vi problem. Det är då människor börjar betrakta världen som ett hot.

– Jag önskar att det var obligatoriskt att tillbringa sex månader utomlands innan vi får ut vår akademiska examen, att vi byter lägenheter och campus med varandra för att få perspektiv, säger han och rättar till slipsen inför fotograferingen

Hanna Hellström, Ranj Bafri