Ledare: Politik är att välja – rött eller blått, för eller mot, svart eller vitt!

Artikel | Publicerad 2005-10-25

Trots det stora folkliga stödet för den generella välfärdsmodellen finns det egentligen inte någon acceptans för modellen bland övriga politiska partier (möjligen undantaget det gamla socialliberala folkpartiet). Tvärtom så har de flesta övriga partier som mål att på sikt montera ner den gemensamma välfärden.

På ena kanten finns moderaterna, centern, kd och mp - partier som eftersträvar mer selektiva och minimalistiska välfärdsmodeller. Lösningarna skiljer sig åt mellan partierna men den gemensamma kärnan är att staten ska tillhandahålla välfärd åt "svaga" grupper medan övriga grupper i större eller mindre utsträckning ska bekosta sin egen välfärd. Moderaterna vill privatisera stora delar av trygghetssystemen. Centern vill ha en grundtrygghet. Kd vill ha olika typer av "vouchers" á la vårdnadsbidrag. Mp vill ha medborgarlön istället för ersättningar som baseras på inkomstbortfallsprincipen. På andra kanten finns vänsterpartiet som eftersträvar en konfiskatorisk samhällsekonomisk modell där välfärden för svaga grupper ska bekostas genom att beslagta löner och ackumulerat kapital.

Här har S-kongressen i Malmö en helt central uppgift: Vi måste försvara den generella välfärden och förklara varför vi socialdemokrater väljer att satsa på välfärd åt breda grupper istället för att selektivt stödja grupper som definieras som svaga. Kongressen måste visa på att den generella välfärden är rättvisare, klokare och rationellare än övriga samhällsmodeller och att vi med utgångspunkt i den generella välfärden har svar och förmåga att ge vägledning till dagens och framtidens utmaningar. Det skulle vara olyckligt om Kongressen blir till en motsvarighet till nidbilden (?) av en studentförbundskongress - höj studiemedlet, höj bidragsdelen, höj bostadsbidragen, höj studentrabatten, öka anslagen till alla högskolor och behåll kårobligatoriet (vår motsvarighet till portalparagrafen) - kort sagt en mer glass åt ALLA kongress.

Socialdemokratin möter en resursstark motståndare. Borgerligheten behärskar dagspressen och har draghjälp av Svenskt Näringslivs kampanjmiljarder. Men idémässigt är våra motståndare tunnare än någonsin. När Carl Bildt vann valet 1991 så hade han en reformagenda och presenterade ett alternativ. Reinfeldt & Borgs strategi är att skapa en stor låglönesektor. Men därefter är det tomt. Det finns inget mer. Reinfeldt saknar visioner för globaliseringens utmaningar, det hållbara samhället (att sänka bensinskatten och skjuta vargarna kan näppeligen beskrivas som en reformagenda), det internationella samarbetet och jämställdheten. Det är tomt.

Samma idétorka återfinns hos kamraterna i de små högerpartierna:

Fp: Bomba araber & låt SÄPO jaga förortsungar

C: Låt östeuropéer jobba för slavlöner & Mer stålar till bönderna

Kd: Sparka ämbetsmän som misstänks för att vara sossar & Inskränk aborträtten

Det här borde vi väl kunna fixa? Men vi måste våga formulera en radikal politik som tar tydligt avstamp i våra värderingar om rättvisa och frihet - den generella välfärden.

Torbjörn Hållö

Torbjörn Hållö