Om folkrörelsernas kris

Artikel | Publicerad 2009-01-13

Mångfalden av underhållning, den höga levnadsstandarden och det stora utbudet av kommersiell underhållning gör det svårare att organisera medborgarna och locka dem till rörelsen och våra möten. Våra aktiviteter är för stela och tråkiga; det talas om en ”möteslivets kris”. Dagens ungdomar är individualister och kan förvisso uppskatta de landvinningar som arbetarrörelsen en gång gjort, men kan inte se varför de ska engagera sig i rörelsen idag. Min analys av arbetarrörelsens problem idag? Nej, ett referat av två artiklar från SAP:s tidning Aktuellt i samhället och politiken (nuvarande AiP) från början av 1956 (#2 och #4).

Byråkratin har växt i facket och partiet i takt med att den spontana gemenskapen i arbetarklassen ute i samhället har avtagit; idag lever vi allt mer individualistiskt, kommersialiserat och avpolitiserat. Folk tänker inte på sig själva som ”arbetare” och identifierar sig inte med ”arbetarrörelsen”. Den kollektiva identiteten har avtagit och partiet, facket och bildningsrörelsen försvagas. Min analys av arbetarrörelsens problem idag? Nej, ett referat av Jan Lindhagen och Macke Nilssons bok Hotet mot arbetarrörelsen från 1970.

Det var två nedslag i arbetarrörelsens diskussion om de organisatoriska problemen. I detta nummer med tema folkrörelse har vi ett par artiklar som uttrycker ungefär samma oro som i exemplen från 1956 och 1970. Jag tror att dessa på ett sätt är ständiga dilemman. En folkrörelse och en arbetarrörelse är aldrig perfekt, uppfyller aldrig hundra procent av sin potential, organiserar aldrig allt och alla. Utan så länge som den existerar så kommer där att finnas utrymme för förbättring av organisationen. Hegelianskt skulle man kunna säga att arbetarrörelsens förfall börjar den dag som arbetarrörelsen uppstår. Men det är förstås inte den enda tendensen, utan rörelsen rymmer alltid en dialektik mellan utveckling och försvagning. Som Niklas Delander skriver i detta nummer av Libertas så utgår rörelsen från en idé och en gemenskap. Dessa, idén och gemenskapen, ska vi vårda och utveckla. Vi måste motarbeta strebermentalitet och rörelsens andra problem och inte tappa idén och gemenskapen ur sikte; i idén och gemenskapen finner vi mening och inspiration till politiskt arbete. Idag, liksom 1956 eller 1970.

Erik Bengtsson