Det socialdemokratiska studentförbundets historia

Uppdatering: För den historieintresserade så finns nu även boken om S-studenters historia "Vita mössor under röda fanor" tilgänglig som pdf eller samlad zip-fil:

Innehållsförteckning: pdf

Del 1 Förord o inledning: pdf

Del 2 Studentidentiteter o utbildningsideal: pdf

Del 3 Kulturradikalismens epok: pdf

Del 4 Mellankrigstiden och Clarté: pdf

Del 5 Samhällsingenjörer och bildningstankens död: pdf

Del 6 Käll och litteraturförteckning: pdf

Sedan socialdemokratisk studentverksamhet existerat i olika former på olika universitetsorter bildades i november 1931 Sveriges socialdemokratiska studentförbund. Carl Söderberg blev förbundets förste ordförande, och bakom bildandet stod de två dåvarande klubbarna Laboremus (Uppsala) och Socialdemokratiska Studentklubben i Stockholm (SSK). Det egentliga initiativet till bildandet kom från ungdomsförbundet (SSU) och partiet (SAP), och det konstituerande mötet hölls i anslutning till en SSU-kongress. 1934 bildades Lunds socialdemokratiska studentklubb (LSSK) och två år senare Göteborgs socialdemokratiska studentförening. På detta sätt täckte förbundet alla de dåvarande universiteten (Stockholms och Göteborgs högskolor hade dock ännu inte universitetsnamn).

Under tiden 1931-70 hade förbundet en växlande historia, och förhållandet till den tidvis och delvis socialdemokratiska organisationen Clarté spelade en stor roll. Under vissa perioder var flertalet socialdemokratiska studenter organiserade inom denna rörelse, varvid förbundets verksamhet var svag.

Förbundets första storhetstid var 1950- och 1960-talen. Flera tusen medlemmar bedrev en omfattande verksamhet både lokalt och centralt.

Under det sena 1960-talets vänstervåg föll förbundet samman. Medlemmar och hela klubbar försvann vänsterut i en turbulens som påverkade eller knäckte flera student- och ungdomsorganisationer. För att rädda något kvar av studentverksamheten åt socialdemokratin tvangs förbundet söka drastiska lösningar. Trots motstånd från ungdomsförbundet – som inte gärna såg inträde av de vilda och radikala studenterna – lades studentförbundet ner och de återstående klubbarna anslöts till SSU.

Trots att studentklubbarnas verksamhet fortsatte inom ramen för ungdomsförbundet förekom inte någon organiserad central studentverksamhet inom SSU förrän 1978. Då bildades en referensgrupp för högskolefrågor, med representation för studentklubbar och högskoleföreningar. Ett högskolepolitiskt handlingsprogram växte fram, tidningen Högskole-Esset blev SSU:s tidning på högskolorna, och SSU började arbeta organisatoriskt för att stärka högskoleverksamheten. Några vita fläckar täcktes in med nya klubbar.

1984 skrevs det högskolepolitiska utskottet in i SSU:s stadgar. Det benämndes högskoleutskottet och började få en roll som central samordnare av högskoleverksamheten. Det valdes formellt av förbundsstyrelsen, men reellt av SSU:s högskolekonferens.

Under högskoleutskottets tid blir debatten om ett återupplivande av studentförbundet aktuell. Det blir inledningsvis en tuff strid, men ett viktigt steg tas 1987 då förbundsstyrelsen beslutade att ge högskoleverksamheten en ökad självständighet under namnet Sveriges socialdemokratiska högskoleföreningar (SSHF). Högskoleutskottet blev SSHF:s styrelse, högskolekonferensen blev SSHF:s årskonferens som också öppnades för allmänpolitisk verksamhet. Fortfarande var dock SSHF ingen egen juridisk person; styrelsevalet måste bekräftas av förbundsstyrelsen.

Under 1989 utvecklade sig diskussionerna om bildandet av ett studentförbund mycket snabbt. Sedan flera föreningar ändrat åsikt kom frågan också att aktualiseras formellt genom motioner. Vid SSHF:s årskonferens i november 1989 i Uppsala beslutades att man skulle verka för bildandet av ett nytt socialdemokratiskt studentförbund. En omfattande diskussion följde, som bland annat kretsade kring hur den socialdemokratiska studentverksamheten i övriga Europa var organiserad. Att Finland och Norge hade fungerande studentförbund med tusentalet medlemmar var ett argument. Det konstateras också att alla riksdagspartier i Sverige, med SAP och miljöpartiet som enda undantag, hade studentförbund. Diskussionen kring SSHF:s befogenheter och dubbla natur var trots allt kanske den mest betydelsefulla.

I ett protokoll från 1990 med namnet ”Studentförbund?” konstateras det att ”studentverksamhetens särskilda problem är att den existerar i snittet mellan arbetarerörelsen och universiteten, två samhällsområden mellan vilka det råder antagonism”. Lite längre fram levereras följande slutsats: ”Barhäng på studenthaken är inte vägen ut mot samhället, och alternativet därtill är vanligen inte arbete i s-föreningar och SSU-klubbar utan socialdemokratiskt studentarbete.” Vägen låg nu öppen för ett återbildande…

1990: De socialdemokratiska studentklubbarna samlas i Lund till konstituerande kongress för det nya studentförbundet. Ola S Svensson blir förbundets förste ordförande. Huvudfrågor för det nya förbundet blir utbildningspolitik och EG-frågan. Studentförbundet tar som första arbetarrörelseorganisation tydlig ställning för ett svenskt EG-medlemskap.

1991: Kongress i Stockholm. Ett principprogram antas. Socialdemokratisk valförlust, Ny Demokrati tar plats i riksdagen, regeringen Bildt tillträder.

1992: Kongress i Göteborg. Jesper Bengtsson efterträder Ola S Svensson om ordförande. Studentförbundet kräver varvade listor i en debattartikel i Aftonbladet.

1993: Kongress i Umeå. Monica Lövström efterträder Jesper Bengtsson som ordförande.

1994: Kongress i Uppsala. Ett nytt högskolepolitiskt program och ett nytt välfärdspolitiskt program antas. David Samuelsson efterträder Monica Lövström som ordförande. En ny ”storhetstid” infaller i samband med folkomröstningen om ett svenskt EU-medlemskap 1994. Studentförbundet driver en aktiv kampanj under parollen ”Radikalt ja”, och Ingvar Carlsson bär förbundets kampanjknapp på rockslaget under slutdebatten i TV. Folkomröstningen slutar med seger för ja-sidan. Socialdemokratisk valseger samma år.

1995: Kongress i Stockholm. Förbundet antar ett skolpolitiskt program och ett europapolitiskt program där man som första arbetarrörelseorganisation tar ställning för ett svenskt EMU-medlemskap. Åsa Kullgren efterträder David Samuelsson som ordförande. På hösten meddelar partiledaren Ingvar Carlsson sin avgång och ”Sahlinaffären” rullar igång. Studentförbundet tar ställning för Anna Lindh som ny partiledare och statsminister. Valberedningen föreslår istället Göran Persson som senare blir vald. Studentförbundet inleder ett omfattande samarbete med demokratirörelsen i Burma.

1996: Kongress i Lund. Konflikt om styrelsen ska innehålla ett verkställande utskott, som till slut avskaffas. Förbundet antar ett miljöpolitiskt program.

1997: Kongress i Örebro. Strid om ordförandeposten mellan Björn Andersson (Laboremus) och Henrik Fritzon (LSSK). Björn efterträder Åsa Kullgren efter omröstning, det verkställande utskottet återinrättas och förbundet antar ett nytt principprogram.

1998: Kongress i Växjö. Ett jämställdhetspolitiskt program antas, och i riksdagsvalet klarar sig socialdemokraterna kvar vid makten med ett nödrop.

1999: Kongress på Södertörns högskola i Huddinge. Förbundet antar nya stadgar och ett nytt välfärdspolitiskt program. Strid om ordförandeposten mellan Christer Pettersson (Societas) och Emma Lennartsson (SEK). Christer efterträder Björn Andersson efter en jämn omröstning. De båda kandidaterna förenas under hösten i en gemensam debattartikel där förbundet kritiserar regeringens förslag till nytt studiemedelssystem. Förbundet samarbetar med partiet om stöd till demokratirörelsen i Vitryssland.

2000: Kongress i Linköping. Ett nytt Europapolitiskt program antas. Malin Cederfeldt efterträder Christer Pettersson som ordförande. I en debattartikel i Aftonbladet skriver Malin Cederfeldt visionärt om ett framtida federalt Europa. Ett storslaget tioårsjubileum firas på Bommersvik.

2001: Kongress i Kalmar. Åsa Westlund efterträder Malin Cederfeldt som ordförande. Ett allmänpolitiskt program fastställs. Förbundet beslutar om att äldre medlemmar på egen begäran kan utträda som medlemmar ur SSU, men fortfarande vara medlemmar i studentförbundet. Beslutet innebär att dubbelanslutningen i huvudsak kvarstår. På socialdemokraternas partikongress driver och vinner studentförbundet frågan om homosexuellas rätt att adoptera. Under partikongressen ansvarar förbundet för en rad företrädares arrangemang på högskolan i Västerås. På kongressen vinner förbundet också frågan om att föräldraförsäkringen i högre grad ska omfatta studenter.

2002: Kongress i Göteborg. Åsa Westlund omväljs som ordförande. Ett nytt högskolepolitiskt program fastställs. Studentförbundet bedriver en mycket framgångsrik valrörelse över hela landet i samarbete med SSU och partiet. Socialdemokraterna går starkt framåt i valet och bibehåller regeringsmakten. Studentförbundet tar plats i socialdemokraternas verkställande utskott. Studentförbundet är tillsammans med SSU värd för ECOSY:s kongress på Bommersvik.

2003: Kongress i Landstingshuset i Stockholm. Eric Sundström väljs till ny ordförande och ett nytt principprogram antas. Inför folkomröstningen om euron återuppstår kampanjen ”Radikalt ja”, först i form av en sex veckor lång sommarturné från Haparanda till Malmö (som avlutas i Björkvik), därefter som en slutspurtskampanj på landets högskoleorter. Kampanjen inleds i Stockholm med en presskonferens där Åsa Westlund och Eric Sundström får draghjälp av Anna Lindh. Under Almedalsveckan bär Anna Lindh studentförbundets kampanjknapp, och efter hennes tal i ett sommarskönt Almedalen skriver Aftonbladets ledarsida att ”Anna Lindhs ja är radikalt”.

2007: Kongress i Malmö. Kajsa Borgnäs väljs till ordförande och Daniel Gullstrand till förbundssekreterare. Under året satsar förbundet på den idépolitiska verksamheten. Ett forskarnätverk startas upp i samarbete med Arbetarrörelsens Tankesmedja, där bl.a. Magnus Wennerhag, Björn von Sydow, Anne-Marie Lindgren och Anna Ullström ingår. Under våren 2008 hålls en stor forskarkonferens i riksdagshuset i Stockholm, där ett 50-tal doktorander och forskare diskuterar framlagda papers på teman som: ”Vad är socialdemokrati idag?”, ”Klimat och miljö” och ”sociala rörelser och politisk organisering”. Under våren arrangeras också en större konferens på temat ”En nationalekonomi för vänstern”, med ett 80-tal besökare och ska förhoppningsvis stå modell för framtida större konferenser i s-studentregi.

2008: Kongress i Stockholm. Kajsa Borgnäs och Daniel Gullstrand omväljs som ordförande och förbundssekreterare för studentförbundet. Vid kongressen antas ett nytt högskolepolitiskt program, liksom uttalanden om bl.a. Lissanbonfördraget och FRA-frågan.

2009: Konvent i Göteborg. Kajsa Borgnäs och Daniel Gullstrand omväljs som ordförande och förbundssekreterare för studentförbundet. Vid kongressen antas inga program.

2010: Kongress i Linköping. Magnus Nilsson och Axel Linderssonväljs till ny ordförande respektive förbundssekreterare. Kongressen antar även uttalande om Burmas situation samt ställer krav för bättre situationer åt landets studenter. Kongressen antar även ett allmänpolitiskt program som ska ligga till grund för kommande politiska ställningstagande.

(Baserat på protokollet ”Studentförbund?” från 1990, jubileumsskriften ”10 år i ständig opposition” samt broschyren ”Om oss”, med bearbetningar och tillägg av Eric Sundström (november 2003) och Kajsa Borgnäs (maj 2008).)

Studentförbundets ledning sedan nystarten 1990

Förbundsordförande:

1990-92 Ola S Svensson

1992-93 Jesper Bengtsson

1993-94 Monica Lövström

1994-95 David Samuelsson

1995-97 Åsa Kullgren

1997-99 Björn Andersson

1999-2000 Christer Pettersson

2000-01 Malin Cederfeldt

2001-03 Åsa Westlund

2003-05 Eric Sundström

2005-07 Magdalena Streijffert

2007-2010  Kajsa Borgnäs

2010- Magnus Nilsson


Förbundssekreterare:

1992-93 Monica Lövström

1993-95 Stefan Sjöqvist

1995-97 Susanne Lindberg

1997-99 Therese Svanström

1999-01 Caroline Nyberg

2001-03 Kikki Göransson

2003-05 Magdalena Streijffert

2005-06 Axel Björneke

2007-2010 Daniel Gullstrand

2010- Axel Lindersson