Elin Fondén (Förbundsstyrelsen) GSHF

När jag var 17 år gammal gjorde min nyfikenhet (och småstadens tristess) att jag hamnade på en föreläsning om Pakistan. Jag gjorde en ansökan till föreningens utbytesprojekt och blev antagen utan att riktigt förstå i vilken utsträckning denna upplevelse skulle påverka min framtid. Ett år senare satt jag på ett jordgolv och hörde berättelser om kvinnor som tvingats ta livet av sig efter ha blivit utsatta för våldtäkt. På samma jordgolv födde kvinnorna barn. Jag fick höra om hur döttrarna inte blev skickade till skolan och att många äldre kvinnor inte kunde läsa. När barnen blev förkylda i ett hushåll i byn så köpte deras mamma ögondroppar. Eftersom förpackningarna var så lika och hon inte hade fått lära sig att läsa etiketterna så droppade mamman klister i sina barns ögon, istället för medicin. Barnen blev blinda och döttrarna var nu omöjliga att gifta bort. När jag kom hem till Sverige slogs jag dessvärre inte av hur långt vi har kommit med jämställdheten här, utan av hur lika de strukturer som bygger upp det patriarkala förtrycket är oavsett om vi pratar om Sverige eller Pakistan. Då blev jag feminist.

Idag läser jag globala studier på Göteborgs universitet men spenderar under denna termin inte en dag i Göteborg. När jag skriver detta har jag nyss avslutat en fältkurs i utvecklingsekonomi i Vietnam och anlänt till Mexiko City där jag kommer färdigställa min kandidatuppsats om betydelsen av genus hos urbana aktivister. Jag älskar att få allt det ”svenska” ifrågasatt och mina egna föreställningar bortblåsta. När jag möter människor från världens alla hörn utvecklas jag så mycket mer. Jag tror att det gäller även för hela länder. Beroende på var vi föds och med vilka förutsättningar så bär vi med oss olika erfarenheter. Endast en kombination av olika sådana kan tillvarata mänsklighetens fulla kompetens. Idag utestängs svarta människor, bruna människor och människor som har ett utländskt klingande namn både från politiska poster och från arbetslivet. Anti-rasismen och den postkoloniala kampen är för mig centrala delar av den socialdemokratiska rörelsen. Det är en kamp som S-studenter måste driva mycket hårdare.

Innan jag begav mig till Vietnam var jag ordförande för Göteborgs Socialdemokratiska Högskoleförening. Mitt främsta mål var att göra föreningen mer tillgänglig för personer som föll utanför den tidigare normen ‒ vita, heterosexuella snubbar som läste statsvetenskap på universitetet. Jag minns att jag på ett av mina tidiga möten med föreningen deltog i ett separatistiskt pass där jag till en början var den enda icke-manliga deltagaren. Årsmötet då jag avgick fyllde vi två soffor med icke-män. Det kändes så skönt. Självklart ser jag många saker jag hade velat att vi som styrelse gjorde bättre, men att ha skapat ett rum där fler personer kunde känna sig välkomna och fler vågade diskutera politik var för mig det allra mest betydelsefulla. Det kommer det vara för mig också om jag får vara med i förbundsstyrelsen. Idag präglas det politiska samtalet av en maskulin norm där ekonomisk politik lyfts fram som det enda viktiga. Sakpolitisk fakta och namn på gamla ministrar ger större trovärdighet än berättelser om personliga erfarenheter. Detta är normer som hindrar både kvinnor, män och icke-binära från att höja sina röster kring frågor som faktiskt betyder mycket för dem. Genom att ifrågasätta dessa och välkomna människor till oss, oavsett klass, kön, hudfärg, funktion, etnicitet, utbildningsform eller partnerval kan vi skapa en verklig folkrörelse.